Jag

Känner att det får bli två inlägg idag.... jag har ju för böveln inte presenterat mig och än mindre förklarat rubriken LCHF, sorg och psykiatri

Är en kvinna som har en 49-årings årsringar men känner mig snarare som 39.... ålder är ju bara en siffra, knasigt!

LCHF intresserar mig och jag har väl ovetandes ätit så i hela mitt liv (ja, om vi bortser från potatis och smörgåsarna). Har haft ett mellanläge under ett par år men är tillbaka i det "SUNDA" igen, eller ja, till viss del. Det tar ju lite tid att omprogrammera sig.

SORG - Jag är sorgterapeut och har fått min skolning på Svenska institutet för sorgbearbeting... tack Anders Magnusson. http://www.sorg.se/startsidan/ Eftersom jag i mitt jobb stöter på mycket sorg tänkte jag att jag skulle ha mycket nytta av den utbildningen i mitt arbete. Döm om min förvåning när jag själv kunde läka min sorg, en sorg jag haft med mig under stor del i livet och till en människa som fortfarande lever. Sorg är ju egentligen oavslutad kommunikation med någon och tar man tag i det och "avslutar" så finnar man läkning.

PSYKIATRI - Jag har min försörjning genom att arbeta som personligt ombud. Jag har till uppgift att företräda personer med psykiska problem inför kommun, landsting eller andra myndigheter. Min målgrupp är de personer som har diagnoser som schizofreni, Aspberger, Touretts, ADHD, Borderline etc etc. Det är inte jag som avgör vad klienten vill ha hjälp med utan de "sjuka" är mina uppdragsgivare utifrån SINA önskemål. Jag är fristående och har tystnadsplikt och det är gratis för de personer som söker min hjälp. http://www.lansstyrelsen.se/gotland/amnen/Sociala_fragor/funktionshindrade/personligt_ombud/

Vi som varit med länge eller kortare tid... vi har alla våra trauman, goda exempel eller kanske en önskan om att "ha något" att dryfta, men hur många har någon att prata med?

Mitt stora trauma var när jag efter många år i media och med stora framgångar i landslaget över en natt slutade med min idrott. Jag förlorade mig själv totalt... Mitt liv de senaste tio åren hade ju varit min idrott...visste inte vem jag var och helt plötsligt var jag så ensam. Utvecklade en anorexi som efter många år höll på att bli min död. På den tiden fanns ju knappt begreppet men min mamma fann en bok på biblioteket och det blev min räddning. http://www.abkontakt.se/

Tja, det var väl i stora drag. Ser fram emot inlägg!

Livet är härligt och mitt motto är: Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns Stattinskan