Efter en lång hemmavistelse med barnen, som genomlidit en tuff period med vattkoppor var de nu både uttråkade och hade hur mycket spring i benen som helst.
Kojorna var byggda, filmerna sedda och de andra barnen roade sig kungligt på dagis.
Från tvättstugan kunde jag med glädje höra glada tillrop, "heja" och "jag vann"!!! Låter dem hållas, de är ju så stora att det inte finns någon risk för "peta i kontakten", smaka på rengöringsmedel eller provsmaka pillren som ligger i kartan på toaletten.
När jag kommer ut i allrummet ser jag att de tävlar längdhopp men ser till min fasa att de rullat ut stålmåttbandet. Höga förmaningar och ett absolut förbud utfästes. Måttbandet är vasst och ni kan skära er ...
Dags för middagsstök och jag hör åter igen glada skratt och ett "heja" blandat med applåder från barnens pappa... Plötsligt hör jag ett hjärttskärande skrik....
In i köket kommer ett barn, kritvit i ansiktet och efter honom en pappa som ser ut att vilja "tuppa av"... Ur sonens hand pulserar en kaskad av blod, det stänker på skåpluckor. Pappa hade rullat ut måttbandet, klart här skall mätas...!!!! Sonen snubblar och skär upp hela handflatan. Jag får tag på en diskhandduk och försöker stoppa mer blodsspillan, beordrar pappan att hämta något som kan fungera som tryckförband... Han släntrar iväg och kommer med.... ETT PLÅSTER!!!, ett plåster med små fåniga hundar på.... Ah va faan, har hjärnaktivitetet helt avstannat?
I ilfart mot lasarettet och vi gick före även denna gången, men denna gången insisterade läkaren på det. Kanke vi skulle måla om skåpluckorna... rött är ju riktigt snyggt ....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar