AVSLÖJANDEN Hon fick äta kaninungen levande

För några år sedan var jag Grand Danoisägare. Hon gick under namnet "Kalven" i kvarteret och hade samma storlek som dotterns ponny...  Vi kallade henne kort och gott för "Ärthjärnan" för någon större intelligens visade hon aldrig upp.

Denna dam hade två intressen... MAT och att SOVA.

Hon satt aldrig "nedanför" bordet och tiggde.mat.. Eftersom hon var så stor, stod hon och glodde över våra tallrikar. Ingen mat gick att lämna framme....

En sommar bullade vi upp med den absolut största flintasteken på grillen. Vi sprang lite fram- och tillbaka med tallrikar, glas och div andra saker. När jag kom ut en sista gång ropade jag åt min dåvarande make "Var har du gjort av flintasteken?" Vadå, gjort?, svarade han.... "Kalven" hade plockat hela köttstycket direkt från grillen och glufsat i sig den, tog säkert bara två tuggor och njöt säkert inte ens av den fantastiska kryddblandningen vi bemödat oss om att göra... hoppas det brände lite i käften på henne och att nosen blev lite "svedd" av värmen från kolen . Det fick bli nödproviant från korvmojjen i stället, då barnen stod med skrikande magar.

En jul glömde jag att plocka bort knäck och ischoklad när vi åkte till bekanta. När vi kom hem hade hon satt i sig allt, knäck med papper och ischokladen med staniolpapper (stavas det verkligen så?) och allt.... Hela stora julosten klippte hon också med ett par enkla tuggor. Edamerosten som är så förbaskat god, röd och fin.... och DYR!

Värst var väl ändå den gången vi var ute och gick med grannen och hennes hundar. Grannens hanhund lyckades gräva upp ett kaninbo och ut sprang små rara, säkert inte mer än någon vecka gamla kaninungar, ulliga och gulliga. Då Ärthjärnan inte hade någon jaktinstinkt var jag inte ett dugg oroad för de små kaninungarnas liv.... hon hade ju inte ätit upp våra kattungar i samma storlek, men det bar sig inte bättre än att en av de små söta varelserna i princip hoppade rakt in i hennes stora, hungriga käft. Jag försökte bända upp hundens käkar, men de liknade en björnsax... jag kämpade så mycket med detta att jag blödde på fingertopparna. Jag är inte för djuraga (inte barnaga heller för den delen), men ska villigt erkänna att jag smällde henne i rumpan ett X antal gånger för att avleda henne.... Förlåt Bellamy ärthjärna. ....

DÅ, kom jag på den geniala idén att hålla för hennes näsborrar. Tänkte att hon säkert skulle öppna munnen för att kunna andas, kaninbebisen skrek ju av fasa inne i hennes varggap..... vad tror ni hon gjorde då? Jo, hon öppnade på ena mungipan, men med käkarna fortfarande ihop och drog in luft.... Så jag gav upp, vände mig om och då tog hon tre tuggor och gjorde slut på lidandet. Skall tillägga att jag var sur i flera dagar och önskade att benen från kaninen gav henne riktigt ordentlig magknip...

Hade väl önskat att jag haft denna minnesbild i stället....

Tjat, tjat om att goda tankar föder goda människor... Le åt dem som lägger sina dåliga vibbar på dig! Bär inte deras problem, låt dem ta på sig oket själva!! Ta ingen skit från andra om det inte är befogat!! Kram på er