Den ömma modern

Idag visade jag prov på att vara den extremt ömma och omhuldande modern.

Innan matchstart tejpade jag dotterns sargade fot, varv efter varv, upp och ner och fram och tillbaka så att det skulle vara stabilt under matchen ...  här pratar vi om stabil tejpning. All skaderisk var tvungen att elimineras. Hon måste känna sig väldigt älskad och sedd, tösabiten.

För hur skulle det se ut om hon gjorde illa lilla fossingen igen? Då skulle jag ju inte kunna sitta här vid bloggen samtidigt som hon sköter disk, städning och tvätt. Jag skulle inte kunna be henne springa ner i kvartersbutiken och inte heller be henne ränna ut med soporna...

Sonen måste också förstått att jag är den mest perfekta och ömma mor man kan önska sig.

När han kommer hem på permission från lumparlivet kramar han om mig och slänger sin väska med smutsiga kläder i hallen.

När han åker säger han att han älskar mig, tar sin väska med rena kläder, ler och säger att "vi ses om en vecka". Konstigt nog ser han inte ledsen ut ... snarare lättad, men det beror nog på att jag varit en sådan förstående och klok mor som förmedlat till barnen att hemlängtan inte är något bra att ha... För inte kan det väl vara så att han försöker klippa navelsträngen och faktiskt tycker att det är trevligare att ligga ute i tält där man gör sina behov i en grop i skogen och marscherar 3 mil med 20 kilos packning... eller?

Vinkar god natt!