Dottern var fem och ramlade ned från klätterställningen på dagis och gjorde illa sin lilla arm. Personalen ringde mig på arbetet och sa att det var bra om vi kunde uppsöka läkare... Jovisst...
Akutmottagningarna är ju som de är i Sverige. Först vänta på en läkare och sedan bli skickad på röntgen.... Det tar timmar... Dottern var dock mer tålmodig än mamman....
Efter många timmar satt vi då och väntade på en röntgen och mitt tålamod är riktigt kört i botten. Iaktar femåringen som sitter och leker, ritar, klär på dockan... och använder båda armarna obehindrat.
Då brister det för för mig och jag häver ur mig: -Jaha ja, här har vi suttit i otaliga timmar och det verkar inte vara ett dugg fel på din arm. Du använder ju den obehindrat, vi hade inte behövt sitta här i timmar... Totalt onödigt!!!
In för plåtning av armen. Det här var på den tiden då man själv skulle lämna över plåtarna till läkaren. På väg ned till ortopeden tar jag fram bilderna och studerar dem noggrant. Har ju läst anatomi så jag ansåg mig kunna diagnostisera ett armbrott. Inte ett armbrott så långt ögat kunde nå!!!!
På ortopeden slänger jag fram röntgenbilderna och underrättar läkaren om, att något armbrott är det definitivt inte... JAG har kollat plåtarna!!!! Han tittar på mig och sedan sätter han upp negativen på ljustavlan och säger: Nä du har så rätt så (yes, vad var det jag sa???), det är inte ett armbrott... Det är TVÅ!!!
Mamman hade svansen mellan benen på vägen ut vill jag lova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar