Som längst gick jag gipsad i 6 månader, handledsbrott, tumsena som smällde av, ledprotes in och ledprotes ut, vurpa på cykeln och ny operation... nåväl... Har inte ens koll på hur många operationer jag genomgått...
Kände mig under den här tiden ganska uttråkad och bestämde mig för att sysselsätta mig med något där jag inte behövde behöva aktivera händerna (uppenbarligen inte hjärnan heller).
Jag bestämde mig för att bli motionsnörd... ja jädrans va jag sprang i motionsspåret. Varje dag, i tidig otta och sen kväll.. Jag hade ju all tid i världen...
Ni som följt denna blogg vet ju att jag varit elitidrottare, och för att bli det behövs inte bara talang utan även vinnarinstinkt, men när man kommit upp i min ålder, kärring... nä förrästen KÄRingåldern så får man kanske inse att man har begränsad kapacitet.... men inte jag inte...
Som vanligt gav jag mig ut i spåret och det bar sig inte bättre än att fotbollslagets A-lag också tänkt samma tanke. Unga killar, vältränade (och snygga) men inte fasiken ska de klå mig i allafall.... Måste om, jobba hårdare, ge inte upp, du MÅSTE SPRINGA OM!!!!.... och det gjorde jag och stapplade i mål, hästlängder före dessa atleter. Blodsmaken i munnen och värken i knät kunde inte hindra leendet av segerns sötma.... Att de sedan sprang ytterligare två varv låtsades jag inte lägga märke till... Jag sprang OM och det var min triumf...
Att jag sedan var tvungen att operera menisken på grund av min dumdristighet är en annan historia.
Man KAN om man VILL 
LE åt eländet eller ta tag i det!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar