Japp, det kom som en dolkstöt i ryggen ... oväntat och inte alls trevligt!
Hur fasen kan man förfalla så, från en dag till en annan?
Igår skröt jag liksom hej vilt för sonen hur jag på lätta fötter, utan nämnvärt flås sprang vidare på min mil när han gav upp och lommade hemåt ...
Idag var det annat ljud i skällan ... Redan vid 2,5 km gav liksom både hjärnan och benen upp ... Som den sanna envisa åsna jag är genomförde jag ändock milen ... mest gåendes ...fast väldigt inte så värst snabbt ...
Tur att man har så många ursäkter på lager att ta till ...
Naturligtvis berodde det på att jag inte är någon kvällstränare, att arbetsdagen varit hektiskt, att jag bara livnärt mig på knäckebröd med tonfiskdrivor och att vädret varit för jäkligt ... idag igen ...
Phu, så skönt att det liksom inte berodde på mig ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar