Jag visste det

... det kändes redan när klockan ringde i morse och jag liksom inte ens hade lust att snooza ... det spritte liksom i kärringapostlarna ...

Det är ingen konst att avverka ett pass på gymmet innan tuppen väckt hönorna men att äntra den vita springaren och ta sig dit och hem, sladdandes i ett virvlande snöfall i fantomentrikåer ... det goa vänner DET är en bedrift.

Sedan bar det sig inte bättre än att jobbet gick som en balett och jag blev överöst med beröm och satt på piedestal för det yttrande jag skrev ihop till Länssrätten idag ... visserligen var det jag själv som stod för hela berömmet men jag tycket liksom att det kan räknas ändå ... och inte luktade det speciellt illa heller ... det egna berömmet (ni vet, "eget beröm luktar illa")

Tja, då fortsätter väl jag att sitta här och duga ...