Det var jag som myntade och kom på ordet "nattvandrare"... nä, kanske inte men jag var i allafall en nattvandrare som barn.
Jag gick ofta upp på nätterna för att gå på toaletten. Oftast irrade jag omkring i lägenheten och det hände ofta att urmodern fick styra mig åt rätt håll för att jag inte skulle pinka på fel plats.
En gång blev de stackars föräldrarna väckta av grannen klockan fyra på morgonen. De lämnade tillbaka ett bortirrat barn som förtvivlat ringt på deras dörr. Varken grannen eller mina föräldrar hoppade speciellt högt av glädje. En låskåpa på dörrlåset monterades illa kvickt, samma förmiddag för att undkomma ytterligare Houdini-tricks.
Så kom då natten då mina föräldrar inte hann förhindra olyckan. I hallen stod en pall och bakom pallen ett element. Där hängde våta Lovikkavantar, raggsockor och halsdukar efter dagens snögubbsbyggande.
Ner med brallorna, fortfarande sovandes.... Sätter mig och släpper iväg det som trycker i blåsan.... Det skvalar och rinner, vantar och sockor ramlar ned i den växande pölen på golvet... då blir jag upptäckt..
Vadå, tänker ni... Det var väl inte så farligt... bara att torka upp.... Jo, det kan så vara men nu var det så att min "uppvisning" var fullt synlig för de tio middagsgästerna som satt runt de stackars föräldrarnas matrumsbord för att avnjuta en god middag med vin.
Det du småbloggskommentatorn!!!... Där kan vi snacka om fördärvad aptit ....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar