Förra säsongen avslutade dottern korpfotbollen med att få in en riktig praktspark, inte mot målvakten utan på den stackars satens ben.... Han klarade sig dock utan livshotande skador men gud straffade dottern med en bruten tå ....
Med förra säsongens avslutande match i minnet och med en mammas intuition ropar jag när hon försvinner ut genom ytterdörren "heeey... ta det lugnt nu... inga skador tack och inga stämningshot från någon motspelare"
Två timmar senare kommer dottern instapplandes med kryckor.... Har missat bollen och sparkat på .... målvakten... dock har föremålet bytts ut till en annan stackare.
Som barn bröt hon handleden minst en gång om året under några års tid.
När dottern, vid just ett sådant tillfälle fick frågan av läkaren: "Så du har brutit armen igen" svarade hon: "Det gör jag ju varje vår!"
Åtta veckors gipsnig och lika många byten av gipset, vädjar läkaren till mig att "försöka hålla henne lite mer stillsam".... pyts, svarade jag... det är lättare om du ber mig bestiga Kebnekajse...
Mer vild än tam? Det tycks i allafall inte ha blivit så stora förändringar, så här 15 år senare! Vissa lär av misstagen, andra gör det till en livsstil ;-)
OBS Det är inte dottern som misshandlar målvakten på bilden.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar